Sjöatorps jaktklubb en 70-åring som vägrar åldras.
Sverige spelar fotbollsfinal i London OS 1948 och vinner för första och hittills enda gången guld. Radion står på i ett fönster så att de fjorton herrarna som sitter i trädgården i Gravanäs kan följa den spännande matchen. Det är första gången en OS-match refereras i direktsänd radio och det är första årsmötet i Sjöatorps jaktklubb.
Herrarna i gröngräset är Valter, Folke, Torsten, Holger och Alf Svensson, Gottfrid, Herbert och Anton Lindsten, Arvid och Sumner Karlsson, Anton Roos, Ove Alm, Erik Backgård och Bengt Henriksson. Innan mötet är slut har Sverige besegrat Jugoslavien med 3-1.
I protokollet noteras följande avskjutning: 6 harar, 3 rävar 1 orre. I årsmötesprotokollet året därpå rapporterades den första älgen skjuten. Platsen var Stutarbo.
Klubbens principer
Ett 70-årigt förhållande har så klart haft sina slitningar men grunden för att fungera tillsammans var de principer som de första medlemmarna skapade. Man gjorde ingen skillnad på den som ägde mycket, lite eller ingen mark alls. Alla medlemmar betalade samma medlemsavgift för att täcka jaktarrendet för all mark. Att några av medlemmarna var nettomottagare av arrende var underordnat. I klubben var jakträtten lika och gemensam. Alla medlemmar hade samma inflytande och lika rätt till nedlagt byte. För att antas som medlem förväntades man vara markägare i Sjöatorp eller ha nära band till någon av dessa. Ofta var det släktskap som synes av de första medlemmarnas efternamn, men inte bara, det kunde vara andra band till bygden eller till de andra medlemmarna.
Jakten
Jakten har under de 70 åren förändrats en hel del och därmed också sammansättningen på nedlagt byte. Rådjuren var ovanliga de första 30 åren och länge delade man ett skjutet rådjur på fyra personer. Numera kan det fällas allt mellan 10-20 rådjur/jaktår. Desto vanligare var tjäder och orre som bytesdjur under 50-och 60-talen. Sjöatorps jaktklubb bedrev en utpräglad allmogejakt, en lokal gemenskap för i huvudsak boende på orten.
1952 skapade man en jaktvårdsförening för jakt på älg tillsammans med Mo jaktklubb. Jaktvårdsföreningar var från början en försöksordning där man genom att räkna samman areal fick tillräckligt mycket mark för licensjakt på älg. När tilldelningen ökade till tre älgar (det var besvärligt att skjuta en och en halv) i början av 60-talet blev älgjakten gemensam för de båda jaktområdena Mo och Sjöatorp. Så är det än idag tillsammans utgör man Hjortsberga södra viltvårdsområde.
Klubben idag
Varje onsdagskväll i juli skjuts det på lerduva och rabbit. Nåja innan skjutande börjar skall nyheter delas. Det finns mycket att prata om. Den sociala delen i klubben är lika viktig som att träna skyttet inför jaktsäsongen. På samma sätt samlas medlemmarna till gemensam rådjursjakt tredjedag jul. Det är svårt att veta om det är jakten eller fläsket som steks över öppen eld den dagen som är det viktigaste. Småviltsjakten utövas tillsammans i större eller mindre grupper med skiftande sammansättning. Där finns naturligtvis mycket av det sociala kittet. Det gemensamma övningsskyttet i juli, fläskjakten efter jul och årsmötet på försommaren har genom många årtionden varit viktiga för lägga grunden till en utvecklande jaktgemenskap.
… och framtiden?
Medelåldern i klubben får anses vara rätt hög. Rekryteringen sker i mindre utsträckning bland klubbmedlemmarnas barn. Dessa har annat för sig och bor ofta lite längre bort. Men ännu har de flesta band till Hjortsberga och Sjöatorp medan några av de 16 klubbmedlemmarna är rekryterade bland vänner.
Jakt är inte bara ett fritidsintresse det är en viktig förutsättning för att kunna bedriva skogsbruk med rimliga beteskador. Därför samverkas det över större områden och mycket mötestid går åt till gemensam planering. Vi skall ha livskraftiga viltstammar, inte minst när det gäller rådjur och älg, men samtidigt skall viltet förvaltas så att skogsbruk kan bedrivas. Jakten lär den jagande mycket om samspelet i naturen och skapar en respekt för allt levande. En jaktklubb som vilar på goda principer kan vara en del av den gemenskap som ger sammanhållning i en bygd. Därför hoppas vi att klubben skall leva vidare och utvecklas under många år framöver.
Martin Wikerstål, Gravanäs
Foto Martin Wikerstål
